Ny forskning från Stockholm Sustainable Finance Centre visar att politik, inte kapital, är största hindret för en omställning till klimatneutral tillverkning för tung industri i Sverige.
Rapportens slutsatser visar en avsaknad av tydlighet inom politik och regelverk – som ger incitament för en klimatsmart omställning – exempelvis avseende åtgärder för biobränsle, avfall och lagring av infångade koldioxidutsläpp. Det skriver Stockholm Sustainable Finance Centre och forskare vid Stockholm Environment Institute i ett pressmeddelande.
66 miljarder kronor av ytterligare nettoinvesteringar behövs för att göra svensk industri klimatneutral. Denna siffra inkluderar inte de investeringar som krävs för att upprätthålla nuvarande produktionsnivåer. Som jämförande exempel motsvarar detta cirka en tiondel av den totala, planerade budgeten för transportinfrastruktur under det kommande decenniet i Sverige.
– Även om staten skulle täcka hälften av de 66 miljarder som identifierats i denna rapport, till exempel som en del av ett stimulanspaket efter COVID 19-krisen, skulle det årliga kapitalbehovet ändå vara mycket litet jämfört med andra investeringar i exempelvis infrastruktur, både före och efter coronaviruspandemin, säger Björn Nykvist, forskare vid Stockholm Environment Institute. Rapporten presenterar nedanstående rekommendationer till beslutsfattare. En mer djupgående analys och policyrekommendationer för att underlätta omställningen kommer dock att genomföras under senare delen av 2021.
Rekommendationer till svenska beslutsfattare
Ekonomiskt stöd från den svenska regeringen skulle hjälpa Sverige en bra bit på väg mot målet att nå koldioxidneutralitet, men inte ta oss ända fram. Genom Industriklivet gör den svenska regeringen för närvarande 600 miljoner kronor tillgängligt varje år för investeringar som minskar koldioxidutsläpp inom industrin, vilket ökar till 750 miljoner från 2021.
– Men om en industriell klimatomställning i full skala ska uppnås måste det ekonomiska stödet också kompletteras med att beslutsfattare på nationell nivå och EU-nivå beslutar om tydliga riktlinjer för avfalls- och transportfrågor, då dessa är centrala för omställning inom petrokemi- och raffinaderisektorn. Politiska åtgärder som till exempel förbjuder fossila råvaror eller förbränning av plast från fossila råvaror, skulle skapa tydliga incitament att ändra på tillverkningsprocessen, säger Aaron Maltais, programchef för Stockholm Sustainable Finance Centre och forskare vid Stockholm Environment Institute.
Rörliga produktionskostnader och politik påverkar klimatomställningen
Forskarna ser stora skillnader mellan olika sektorer gällande hur omställning till klimatneutral produktion påverkar de rörliga produktionskostnaderna. Ökningar här måste täckas av högre priser och då krävs antingen en acceptans från konsumenter att betala ett högre pris för minskade utsläpp, alternativt nya politiska åtgärder som täcker merkostnaderna eller höjer priset på utsläpp.
– Hur stor finansieringsutmaning en industri har beror till stor del på om de kommer att använda end-of-pipe lösningar såsom till exempel avskiljning och lagring av koldioxid, CCS, vilket troligtvis blir fallet för cementindustrin. Eller om den industri som avses utvecklar större förändringar i produktionsprocessen, som inom stålindustrin, där direktreduktion av järn kommer ske med vätgas, säger Olle Olsson, forskare vid Stockholm Environment Institute.
Forskningsrapporten visar att CCS tenderar att öka driftskostnaderna, medan vid större förändringar i själva produktionsprocesserna har kapitalutmaningarna större betydelse. Att få ner koldioxidutsläppen för cementindustrin kräver relativt sett små investeringar, men kan fördubbla produktionskostnaderna. Stålindustrin däremot har mycket stora investeringsbehov, men ser ut att få mer måttliga ökningar av produktionskostnaden. Stål är också den sektor som utmärker sig där omställningen nu går fortast, främst på grund av den senaste tidens snabba framsteg inom ståltillverkningsprocesser med låga koldioxidutsläpp.
– De sektorer som kanske har svårast att ställa om är raffinaderier och de aktörer som tillverkar petrokemiska produkter. Den främsta anledningen till detta är inte investeringsbehovet. Nettoinvesteringarna är förvisso höga, men hur staten reglerar förbränning av plastavfall samt osäkerheter kring övergången till biobränslen och elektrifiering av transportsektorn, är viktigare faktorer än kapitalutmaningarna i sig,” säger Aaron Maltais.
Läs rapporten:
Financing the decarbonisation of heavy industry sectors in Sweden
