Utvidgningen av BRICS-gruppen av nationer till det som informellt har kallats BRICS+ skulle kunna markera ett geopolitiskt skifte, där den nya grupperingen positionerar sig som en motpol till den västerländska geopolitiska ordningen, en rapport publicerad av Luskin School of Public Affairs vid University of California Los Angeles (UCLA).
Rapporten, med titeln ”Towards A New Global Contestation? Comparing the Governance Performance of G7 and BRICS+ Nations” undersöker hur de tio BRICS+-länderna jämför sig med G7-länderna på faktorer som tillhandahållande av kollektiva nyttigheter, kvaliteten på demokratin och kvaliteten på förvaltningen. Den använder Berggruen Governance Index (BGI) för att mäta förvaltningsprestanda för länder i dessa tre dimensioner.
I januari 2024 gick Saudiarabien, Iran, Etiopien, Egypten och Förenade Arabemiraten (UAE) med i BRICS-gruppen.
Termen BRICS myntades ursprungligen av en ekonom på 2000-talet för att hänvisa till en grupp framväxande ekonomier: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och senare Sydafrika. Argentinas nya president, Javier Milei, drog ut kontakten för att sitt land gick med i BRICS+ i slutet av december 2023. Han sa att beslutet att gå med hade tagits av den tidigare regeringen och måste ses över.
BRICS+ har mycket större kombinerad befolkning, som, med en takt på 7,8 procent till 2025, förväntas växa dubbelt så mycket som i G7-länderna (USA, Tyskland, Frankrike, Japan, Kanada, Italien och Storbritannien) . Samtidigt är den ekonomiska produktionen och BNP per capita lägre än i G7. Den senare organisationen har också större mjuk makt, en term som används för att beskriva utövandet av inflytande över andra nationer genom attraktion och övertalning, inte tvång eller våld.
Under de kommande åren förväntas de förväntade tillväxttakten för BRICS+-medlemmarna öka gruppens ekonomiska inflytande. Till exempel beräknas Egyptens BNP öka med 635 procent till 2050, säger rapporten, som citerar investeringsföretaget Goldman Sachs.
Samtidigt har kvaliteten på demokratin enligt BGI-indexet sjunkit i Indien, Brasilien (under president Jair Bolsonaros styre) och Kina, med auktoritära trender som består särskilt i Kina, Ryssland och Saudiarabien.
Enligt rapporten har förbättringar i tillhandahållandet av kollektiva nyttigheter också varit betydande i vissa BRICS+-länder, även när statens kapacitet och demokratiska ansvarsskyldighet har minskat.
Sammantaget, konstaterar författarna, verkar BRICS+-länderna allt mer mottagliga för auktoritärt styre: ”G7:s konsekvent höga poäng för demokratisk ansvarighet står i skarp kontrast till BRICS+-länderna, där en märkbar trend mot centraliserad auktoritet råder”, står det i rapporten.
Nya medlemmar har avsevärt sänkt den genomsnittliga BRICS+-poängen för demokratiansvar, säger rapporten, som pekar på en ”långvarig brist på meningsfulla kontroller av den verkställande makten”. Den citerar Saudiarabien som ett exempel och hävdar att dess ”absoluta monarki konsekvent har begränsat alla utom de mest grundläggande politiska och medborgerliga rättigheterna för sina medborgare”.
Med ett öga på trenderna mot auktoritärism som den identifierar hos de flesta BRICS+-medlemmar, skisserar rapporten två möjliga framtidsscenarier.
I det första scenariot kan regeringen i ett givet land inte upprätthålla förbättringar av att leverera kollektiva nyttigheter, möjligen på grund av minskande resurser, höga skulder eller andra ekonomiska faktorer. Som ett resultat blir större delen av befolkningen missnöjd med livskvaliteten. ”Men auktoritära länder kan förbli i en orolig suboptimal jämvikt i årtionden, vilket bland annat Sovjetunionens och Irans historia har visat”, varnar rapporten.
Det andra scenariot skulle få några eller de flesta av BRICS+-medlemmarna att nå en livskvalitet som är jämförbar med den för liberala demokratier. Enligt författarna skulle detta utmana den så kallade ”autokratiska villfarelsen”. Enligt denna teori kan auktoritär styrning inte effektivt skala kollektiva nyttigheter, och brett välstånd är korrelerat med efterlevnad av demokratiska principer.
Resultatet av det andra scenariot skulle ifrågasätta det långvariga antagandet, säger rapporten, att demokrati och befolkningens välbefinnande är de gemensamma målen för hur länder utvecklas. ”Det skulle krossa tron på en växande global gemenskap av rika och demokratiska länder”, varnar rapporten.
Rapportens resultat tyder också på att de flesta BRICS+-medlemmar inte söker ökande konfrontation med sina G7-motsvarigheter, och att de istället engagerar sig i en strategi som blandar samarbete och bestridande.
Det är ett sätt för dem, konstaterar författarna, att dra nytta av möjligheter som kan öppna sig under de nuvarande osäkra geopolitiska förhållandena, samtidigt som de minskar riskerna:
”Tillsammans med Brasilien, Indien och Sydafrika, mer av det nya BRICS+ medlemmar kan engagera sig i staket-sittande och säkringsbeteende snarare än att ta tydliga och aktiva sidor i någon större strid eller konflikt.”
Redan i rapporten identifieras vissa bevis på denna trend:
”Till och med Kina – som ses i allt mer konfronterande termer i väst – behåller enorma ekonomiska band med sina geopolitiska motståndare samtidigt som det fördjupar sin allians med Ryssland”, heter det. ”Variationer på detta tema – som de länder som förlitar sig på USA för yttre säkerhet och Kina för inre säkerhet – kommer sannolikt bara att bli vanligare under resten av 2020-talet.”
Foto: GRAPHICAL
