Frågan om omloppstider har därmed fått nya dimensioner och anpassning av omloppstiden kan vara en möjlighet för att tillgodose såväl enskilda skogsägares olika mål som viktiga samhällsmål.
Det vanligaste sättet idag att avveckla det gamla beståndet och föryngra skogen är med kalavverkning och plantering, även föryngring under fröträd är en vanlig metod. Även vissa hyggesfria föryngringsmetoder som överhållen skärm eller luckhuggning har en omloppstid mellan föryngring och avverkning av det gamla beståndet.
Produktionsmålet i skogsvårdslagen är formulerat som att skogen ska ge en uthålligt god avkastning och valet av omloppstid är centralt för att uppnå detta. För att uppnå en så hög tillväxt som möjligt uthålligt över tid, så ska man avverka när medeltillväxten kulminerar. Det gör den normalt mellan 50 och 120 år, tidigare på bördiga marker och senare på svagare och även trädslaget har betydelse.
Omloppstiderna i Sverige har blivit kortare, enligt riksskogstaxeringen har de sjunkit från ca 120 år i genomsnitt till ca 100 år mellan 2004 och 2017. Trenden är generell i hela landet. Orsakerna kan vara flera. En orsak är att en allt större del av de skogar vi avverkar är planterade bestånd som genom god föryngring och skogsvård växt snabbt och till höga virkesförråd.
En annan trolig orsak är att man börjat väga in risker med att låta skogen stå och bli äldre och högre, man avverkar helt enkelt i förtid för att minska risken för vindskador, barkborrar och rotröta m.m. För industriföretag som planerar för ett jämnt virkesflöde över tid till sin industri så kan avverkningsåldern variera mellan olika tidsperioder beroende på hur skogsinnehavets åldersfördelning ser ut.
Att förlänga omloppstiderna är oftast gynnsamt för den biologiska mångfalden. När skogen blir äldre börjar de processer som skapar mer strukturerade bestånd att sätta in. Trädbeståndet har genom konkurrens börjat skiktas, underväxt med småträd och buskar etablerar sig, markvegetationen diversifieras, enskilda eller grupper av träd dör av olika orsaker och skapar luckor och död ved. Allt detta gör att bestånden erbjuder ett bredare spektrum av habitat för olika arter.
Samtidigt finns det givetvis nackdelar med att förlänga omloppstider. De viktigaste är kopplade till olika typer av risker för skogsskador. Risken för vindfällning ökar med trädens höjd, rotrötan sprids i redan angripna bestånd och barkborrarna angriper äldre granar. Det är några av de viktigaste argumenten för tidig avverkning. Dessa argument har blivit alltmer relevanta i tider av klimatförändringar. Ett sätt att anpassa skogsskötseln till ett klimat som ständigt ändras är att satsa på snabbväxande trädslag eller skötselprogram som ger korta omloppstider. Med korta omloppstider har man större möjligheter att oftare byta trädslag eller till ett genetiskt material som är mer anpassat till det nya klimatet.
Med tanke på de nyttor som förlängda omloppstider kan ge, borde vi ändock kunna använda längre omloppstider i enskilda bestånd som en åtgärd för att uppnå specifika mål med olika ekosystemtjänster. Detta skulle underlättas om vi hade bättre möjligheter att bedöma vilka bestånd som har mindre risk för skador vid förlängd omloppstid och vilka bestånd som skulle bidra med störst nytta för de värden vi vill gynna. Som jag ser det skulle en väl avvägd omloppstid i varje enskilt bestånd, utan schabloner, kunna bidra med såväl lägre risker som ökad mångfald av nyttor från skogen.”
