Att skydda torvmarker över hela världen från nedbrytning kan vara en relativt billig och effektiv åtgärd för att minska klimatutsläppen. Det skriver Lorenzo Menichetti från SLU och Jens Leifeld från Agriscope i Schweiz i en artikel i Nature Communications.
De har utvärderat vad exploateringen av torvmarker i världen kostar – räknat som utsläpp av växthusgaser. Forskarna är förvånade över att torvmossarna internationellt sett får relativt lite uppmärksamhet inom forskning och klimatpolitik.
Åtminstone 3 procent av jordens yta upptas av torvmarker, men mer än 20 procent av det kol som är lagrat i mark återfinns här. Ungefär tio procent av världens torvmarker har omvandlats på grund av torvbrytning eller dränering för att användas i kommersiellt skogs- och jordbruk. Särskilt i vissa delar av världen fortsätter omvandlingen av torvmarker i snabb takt.
Så länge torvmarkerna är orörda lagrar de kol. Torven ackumuleras eftersom det höga vattenståndet skapar en syrefri miljö. När torvmarken dräneras och vattenståndet sjunker kommer det organiska material som samlats i århundranden att brytas ner snabbt. Då går torvmarken från att vara kolsänka till att bli kolkälla.
I vissa länder, till exempel Sverige, står torvmarkerna på agendan. Men internationellt sett är torvmarker inte särskilt synliga i klimatdebatten, tycker forskarna. Inte om man jämför med de senaste årens vetenskapliga och politiska fokus på hur man ska öka inlagringen av kol i jordbruksmark. Det är märkligt med tanke på den mängd kol som står på spel.
– Inlagringen av kol i jordbruksmark är viktig för att möta klimatförändringarna, men att bevara torvmarkerna får jämförelsevis lite uppmärksamhet, trots att potentialen är lika stor och att det skulle vara mer kostnadseffektivt. Därför tycker vi att det också borde vara en viktig del av de globala klimatstrategierna, säger Lorenzo Menichetti på institutionen för ekologi, SLU.
Den aktuella studien uppskattar att utsläppen från dränerade torvmarker orsakar utsläpp på ca 2 miljarder ton koldioxidekvivalenter per år. Det är i samma storleksordning som potentialen för att öka kolinlagringen i mineraljordar i all jordbruksmark i hela världen. Om vi inte stoppar exploateringen kommer vi att få fler och fler torvmarker som släpper ut växthusgaser för varje år som går.
Att bevara torvmarker involverar en mycket mindre del av jordens yta än en storskalig satsning på ökad inlagring av kol i jordbruksmark. Inlagring av kol i jordbruksmark kräver också att mer kväve tillsätts än i dagens jordbruk – åtminstone 30 procent mer och kanske upp till 80 procent mer, enligt forskarnas uppskattning. Att producera gödsel kostar både resurser och energi.
En intressant fråga är om vi förutom att skydda orörda torvmarker också ska försöka att restaurera till exempel dränerad jordbruksmark.
– Jag kan inte svara på den frågan. Att restaurera torvmarker kan orsaka utsläpp av kraftfulla växthusgaser som metan och lustgas. Dessutom måste man ta hänsyn till sociala, legala och ekonomiska faktorer. Men det jag helt säkert kan säga är att den enklaste åtgärden för klimatet som jag kan komma på är att skydda de torvmarker som fortfarande är intakta i dag. Det kol som redan finns lagrat i torvmarker bör stanna där, säger Lorenzo Menichetti.
Han är medveten om att bevarande av torvmarker inte heller är en okomplicerad fråga. I vissa länder i Afrika kan exploatering av torvmarker vara skillnaden mellan fattigdom och ett bättre liv. Om det internationella samfundet vill att fattiga länder bevarar sina torvmarker måste det erbjuda andra källor till energi.
Forskarnas beräkningar bygger bland annat på andra forskargruppers data och på kartor över var det finns torvmarker och i vilka mängder. I vissa delar av världen, exempelvis tropikerna, är dessa kartor inte fullständiga.
– Vi har gjort det bästa vi kan åstadkomma med de data vi har, men våra uppskattningar är osäkra. Förhoppningsvis får vi bättre data i framtiden. Däremot kommer det inte att ändra på torvmarkernas viktiga roll i klimatstrategierna, säger Lorenzo Menichetti.
På bilden:
Degerö Stormyr i Västerbottens län är en av de mest intensivt studerade myrarna på norra halvklotet. Här finns också de längsta oavbrutna instrumentella mätningarna av den totala kol- och växthusgasbalansen på en myr i hela världen. Foto: Jenny Svennås-Gillner, SLU
