Overallen är trasig vid knäna och fläckig av något som aldrig gått att tvätta bort. Den hamnar i containern på arbetsplatsen och försvinner med nästa tömning, blandad med spillbitar och tomt emballage. Ingen väger den. Ingen räknar med den. Ingen tänker på den som textil, trots att det är precis vad den är. Reglerna kring detta håller dock på att ändras.

Plagget som ingen tänkt på som återvinningsbar textil

Arbetskläder, skyddsplagg och uniformer bildar en textilström som sällan syns i statistiken. Vi förknippar textil med mode och klädkedjor, inte med byggarbetsplatser och verkstadsgolv. Ändå köps plaggen in, slits ut och kasseras i stora mängder, år efter år. På en arbetsplats som byter skyddskläder med jämna mellanrum blir det snabbt en betydande mängd.

I dag går mycket av den strömmen samma väg som overallen i containern. Den blandas med annat avfall och går till förbränning eller deponi i stället för att samlas in och återvinnas. Redan nu kräver EU visserligen att textil ska samlas in separat, så att materialet över huvud taget går att ta om hand. Men insamling är bara halva jobbet. Utan någon som betalar för sortering och återvinning stannar mycket textil ändå i avfallshögen.

Nu har EU också bestämt att den som sätter textil på marknaden ska ansvara för plagget även när det blir avfall. Det är det som kallas producentansvar textil och som för första gången ger materialets sista sträcka en tydlig ägare. Reglerna gäller brett. Kläder och skor omfattas, liksom hemtextil och vissa möbeltextilier som gardiner och filtar.

Förorenaren betalar – nu även för textil

Principen bakom det nya ansvaret är enkel. Det är förorenaren som betalar. Företag som tillhandahåller produkter i Sverige får under 2028 det ekonomiska ansvaret för att avfallet samlas in och tas om hand. För den som arbetat länge i branschen är mönstret bekant. Producentansvar finns sedan år tillbaka för förpackningar, elektronik och batterier. Nu läggs textil till dessa.

Bakom beslutet ligger en oro för snabbmodet och de växande mängder textil som slängs varje år. Tanken är att den som tjänar på att sätta plagg på marknaden också ska bära kostnaden när de blir till avfall, inte överlämna denna till kommuner och förbränning.

Ansvaret appliceras oavsett var i kedjan man befinner sig. En tillverkare omfattas oavsett om fabriken ligger i Sverige eller utomlands. Detsamma gäller importören som tar in varorna till den svenska marknaden. Även återförsäljare och e-handel räknas, eftersom målet är att samma regler ska gälla för alla som säljer.

Kostnaden beräknas på textilvolymen och inte på företagets storlek eller antalet anställda. Ett litet bolag som sätter mycket textil på marknaden betalar mer än ett stort som sätter mindre. Undantaget fram till år 2029 är mikroföretag, med färre än 10 anställda och högst 2 miljoner euro i omsättning. Därefter måste även de följa de nya direktiven. Exakt hur de nya avgifterna ska räknas ut är dock ännu inte klart.

Tidslinjen fram till 2028

EU:s reviderade avfallsdirektiv trädde i kraft den 16 oktober 2025, och därifrån löper klockan.

I Sverige ligger just nu bollen hos Naturvårdsverket, som fått regeringens uppdrag att föreslå hur reglerna ska genomföras i svensk rätt och ska redovisa uppdraget senast den 13 november 2026. I arbetet ingår att föra dialog med näringsliv, kommuner, myndigheter och ideella organisationer, så att systemet fungerar för dem som ska leva och verka med det. Under samma period ska nya begrepp få fasta definitioner, från vad som räknas som producent till vad som är textilavfall.

Svensk lagstiftning ska vara på plats i juni 2027. Ett år senare, i april 2028, ska ett nationellt system stå färdigt och kraven börja gälla på riktigt. Medlemsländerna ska också kontrollera att reglerna följs, med tillsyn och uppföljning av dem som omfattas. Som företag har man alltså ett par år på sig, inte mer.

Från container till kretslopp

Så vad händer med overallen när systemet väl är på plats? Den får då följa en ny väg.

Tanken är att producenterna finansierar insamling, sortering och återvinning genom att ansluta sig till nationella system som drivs av producentansvarsorganisationer. I insamlingen kan även ideella och sociala organisationer få en roll, precis som i dagens klädinsamling.

Målet är en förflyttning från linjär till cirkulär textilekonomi, där plaggen används längre och råvaran tas till vara i stället för att köpas ny varje gång. Avgifterna ska också styra. Kostar det mer att sätta ett svåråtervunnet plagg på marknaden än ett hållbart, får tillverkaren ett skäl att tänka om redan vid ritbordet, mot längre livslängd och enklare reparation.

Som företag är det en bra idé att börja förbereda redan nu. Man kan ta sitt ansvar redan i dag genom den infrastruktur för insamling och återvinning som redan finns. Den som gör det nu kan ånga på med god produktionsfart medan andra måste stanna upp och stuva om i sin produktion.

Och overallen? I det framtida systemet återgår den till någon form av återvinning. Antingen genom att klädproducenten skapat möjligheter att byta ut delar av plagget så att de slitna knäna kan ersättas eller att materialet återanvänds på ett bra sätt.