Text: Gomero

Ett genomtänkt arbete med tillståndsövervakning gör det lättare för nätägare och nätoperatörer att fatta bättre beslut om underhåll, investeringar och risk. Men för att lyckas behöver man börja i rätt ände. Det handlar ytterst om att ställa rätt frågor.

Här är fem frågor som ofta avgör utfallet. (Why, Who, What, Where and When)

1. Varför vill ni övervaka från början?
Det låter som en självklar fråga. I praktiken är det ofta den som förbises.

Många organisationer börjar i vad som är tekniskt möjligt att mäta och slutar med stora datamängder utan tydlig koppling till beslut eller nytta.

Skälen till att övervaka varierar, men de pekar oftast i samma riktning. Säkerhet, driftsäkerhet, miljöansvar och regelefterlevnad är inte olika argument. De är olika perspektiv på samma sak.

– Säkerhet. När anläggningar kan följas på distans minskar behovet av att skicka personal till riskfyllda miljöer. Det minskar också rutinresor till svårtillgängliga platser.
– Driftsäkerhet. Tillståndsbaserade beslut ersätter schemalagda. Åtgärder sker när det finns skäl, inte bara för att det står i planen.
– Miljöansvar. Tidig upptäckt minskar risken för oljeutsläpp, SF6-läckage och problem i kylsystem. Den typen av händelser är nästan alltid mindre kostsamma att förebygga än att hantera i efterhand.
– Regelefterlevnad. För vissa tillgångar är dokumenterad övervakning ett krav. Att ligga steget före är betydligt enklare än att försöka anpassa i efterhand.

När syftet är tydligt blir resten enklare. Det påverkar vilka tillgångar som prioriteras, vad som ska mätas och hur man avgör om satsningen varit lyckad.

2. Vem använder informationen och vilka behöver vara med?
Data från en transformatorstation är sällan bara relevant för en funktion. Underhåll, drift, tillgångsförvaltning, ekonomi och långsiktig planering utgår från samma underlag, men med olika behov.

En tekniker på plats behöver veta vad som händer här och nu. En tillgångsförvaltare behöver se hur anläggningar utvecklas över tid och var nästa investeringsbeslut bör tas. Ledningen behöver förstå risknivåer och prioriteringar. Samma information används alltså på olika sätt beroende på vem som analyserar den.

Det här behöver tydliggöras tidigt. Initiativ som drivs enbart inom underhåll tenderar att stanna där. De som ger störst effekt är de där flera delar av organisationen enas om sina behov innan lösningen införs.

– Underhållsansvariga får tidigare indikationer och tydligare prioriteringar, vilket gör insatser mer träffsäkra.
– Driftansvariga får bättre överblick och kan agera innan ett problem leder till avbrott.
– Tillgångsförvaltning får faktiska tillståndsdata som grund för ersättnings- och investeringsbeslut.
– Standard- och inköpsfunktioner kan ställa bättre krav i framtida upphandlingar, baserat på hur utrustningen faktiskt fungerar i drift.

När dessa perspektiv samordnas från början ökar chansen att satsningen ger varaktigt värde.

3. Vad är egentligen relevant att mäta?
Tekniskt sett går det mesta att mäta. Den avgörande frågan är var ett fel får störst konsekvenser.

Risk består av två delar: sannolikheten att något inträffar och konsekvensen om det gör det. Tillsammans ger de ett naturligt sätt att prioritera. Det är där mätbehoven bör formuleras, inte utifrån vilka sensorer som råkar finnas.

Några principer är värda att ha med sig:

– Alla komponenter kräver inte samma detaljnivå. Ett mindre antal högrisktillgångar motiverar kontinuerlig och detaljerad övervakning, medan majoriteten kan följas enklare och mer sällan. Att behandla alla lika är sällan önskvärt.
– Säkerställ att ni mäter rätt sak. En sensor som inte fångar den faktiska felmekanismen riskerar att skapa falsk trygghet.
– Börja med det ni redan har. Inspektionsprotokoll, underhållshistorik och felrapporter innehåller ofta mer information än man först tror. Det är en bra grund att bygga vidare på.
– Kostnaden måste stå i proportion till risken. Frekvens (datainsamling), kommunikation, lagring och analys innebär löpande kostnader. Realtidsövervakning av lågrisktillgångar är därför sällan motiverad.

Det krävs varken omfattande strategiarbete eller stora investeringar för att komma i gång. Det räcker att ha en tydlig fråga som behöver besvaras.

4. Var i nätet ger övervakning störst effekt?
När det är klart vad som ska mätas återstår frågan om var man ska börja. För de flesta organisationer är svaret enklare än det kan verka.

Det handlar om de delar av nätet där konsekvenserna av ett fel är svåra att acceptera, både i tid och pengar.

– Avlägsna och svårtillgängliga anläggningar. Platser där ett besök tar lång tid och kräver specialistkompetens. Här kan kontinuerlig övervakning i många fall ersätta fysisk närvaro.
– Kritiska verksamheter. Sjukhus, samhällsviktig verksamhet och industri, där även korta avbrott får stora följdeffekter.
– Tillgångar och utrustning som återkommande kräver uppmärksamhet. Här blir nyttan ofta synlig snabbt.
– Produktions- och anslutningspunkter. I takt med mer förnybar och distribuerad produktion blir dessa allt viktigare.

Att börja fokuserat är inte att tänka smått. En väl vald första installation gör det betydligt enklare att ta nästa steg.

5. När är rätt tid att börja?
I praktiken finns det sällan en fel tidpunkt, eftersom införandet kan ske stegvis.

Ett fungerande angreppssätt är därför att börja med ett konkret problem, visa på nytta och därefter bygga vidare i en takt som passar organisationen.

Tillståndsövervakning kräver inte en nystart. Befintliga stationer kan anslutas utan omfattande ombyggnation, och sensorer som redan finns kan ofta integreras i gemensamma system. Utgångspunkten är den anläggning och den information som redan finns.

Det finns samtidigt tillfällen som är särskilt lämpliga:

– Vid upphandling av ny utrustning. Det är enklast att ställa krav på övervakning från början.
– Vid uppgradering av kommunikationslösningar. Ett bra tillfälle att standardisera datainsamlingen inom samma projekt.
– När en tillgång nått halva sin livslängd. Övervakning ger ett bättre beslutsunderlag inför framtida ersättning och kan ofta bidra till att förlänga livslängden.
– När något väcker frågan. Ett tillbud, ett oväntat mätvärde eller förändrade regelkrav kan skapa ett engagemang som tidigare saknats.

Börja där det är rimligt. Ta vara på det ni redan har. Bygg vidare när förutsättningarna finns.