Den stora efterfrågan och expansionen av kobolt- och koppargruvor i industriell skala i Demokratiska republiken Kongo har lett till tvångsvräkningar av hela samhällen och allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, inklusive sexuella övergrepp, mordbrand och misshandel.
Det konstaterar Amnesty International i en ny rapport idag.
– Myndigheter, vars uppgift är att skydda befolkningen, har istället underlättat för företagen och utsatt befolkningen för tvångsvräkningar och våld. Människorättskränkningar som sker i samband med företagens jakt på koppar och kobolt förstör människors liv och måste upphöra, säger Tilda Pontén, jurist och sakkunning, Amnesty International Sverige.
I rapporten, Powering Change or Business as Usual? beskriver Amnesty International och den Kongo-baserade organisationen The Initiative for Good Governance and Human Rights (IBGDH) hur multinationella företags strävan att expandera gruvaktiviteter har lett till tvångsvräkningar, som i praktiken innebär tvångsförflyttningar av hela samhällen, samt andra allvarliga människorättskränkningar. Rapporten visar även hur myndigheterna, istället för att uppfylla sina skyldigheter att skydda invånarna, genomfört eller underlättat tvångsvräkningar där till och med militären har använts i samband med avhysningar.
Edmond Musans, 62 år, som var tvungen att riva sitt hem och flytta, berättar för Amnesty: Vi bad inte om att bli flyttade, företaget och myndigheterna kom och berättade för oss att det finns mineraler här och att vi därför var tvungna att lämna våra hem.
Demokratiska republiken Kongo har världens största reserver av kobolt och de sjunde största reserverna av koppar. Metaller som är nödvändiga för att tillverka de flesta litiumjonbatterier som används för att driva bland annat elbilar och mobiltelefoner. Efterfrågan på just kobolt förväntas uppgå till 222 000 ton år 2025, vilket är en tredubbling från år 2010.
– Uppladdningsbara batterier har en viktig funktion i energiomställningen från fossila bränslen. Men klimaträttvisa kräver en rättvis omställning som inte leder till ytterligare kränkningar av mänskliga rättigheter – inte minst vid gruvbrytning, som typiskt sett innebär risker för mänskliga rättigheter oavsett var i världen det äger rum, fortsätter Tilda Pontén.
När en gruva expanderar, då rivs husen
I hjärtat av staden Kolwezi har sedan länge etablerade lokalsamhällen förstörts efter att ett stort dagbrott för koppar och kobolt återöppnats 2015. Projektet drivs delvis av kinesiska Compagnie Minière de Musonoie Global SAS (COMMUS). I området bor 39 000 människor. Många av de hus som förstördes låg i muromgärdade områden och hade vanligtvis flera rum med rinnande vatten och elektricitet. Boende hade tillgång till skolor och sjukhus i närheten. I intervjuer med Amnesty har en del invånare berättat att de fick reda på att deras hus skulle rivas först efter att röda kors hade sprayats på deras fastigheter. Det kinesiska företaget COMMUS ersättning till de drabbade har varit så låg att många av de tvångsvräkta istället valt att montera ned sin egendom för att sedan kunna återanvända tegelstenarna och bygga upp ett nytt hus någon annanstans. Många av de drabbade lever idag utan rinnande vatten och tillförlitlig elförsörjning och har inga effektiva möjligheter att överklaga eller få upprättelse.
Militären medverkar till att bränna ner hus
intervjuer med Amnesty International har det framkommit att soldater från den militära elitstyrkan Republikanska gardet under 2016 anlände till Mukumbi och började sätta eld på hus. Mukumbi ligger nära platsen för Mutoshi-projektet, som drivs av Chemicals of Africa SA (Chemaf), ett dotterbolag till Chemaf Resources Ltd, med huvudkontor i Dubai. Händelsen hade föregåtts av en handfull besök av företagsrepresentanter och polismän som meddelat byborna att de var tvungna att flytta. De bybor som försökte stoppa bränderna slogs ner av soldaterna. Många skadades däribland barn.
Satellitbilder som Amnesty har tagit del av stödjer uppgifterna om att Mukumbi – som en gång hade bestått av cirka 400 byggnader, däribland en skola, en vårdcentral och en kyrka – hade förstörts den 7 november 2016. Efter protester gick Chemaf år 2019 med på att betala 1,5 miljoner USD via den lokala myndigheten, men en del drabbade fick så lite som 300 USD. Chemaf förnekar att de gjort något fel, brottsligt eller att de har ansvar för förstörelsen av Mukumbi.
Kanini Maska, 57 år, berättade för Amnesty: Vi kunde inte få tillbaka någonting. Vi hade inget att leva på och tillbringade nätterna i skogen.
Odlingsfält förstörs för att driva bort boende
Nära Kolwezi driver ett dotterbolag till Eurasian Resources Group (ERG), som har sitt huvudkontor i Luxemburg och vars största aktieägare är Kazakstans regering, projektet Metalkol Roan Tailings Reclamation (RTR). I intervjuer med bland annat jordbrukare nära byn Tshamundenda har det framkommit att i februari 2020, utan något meningsfullt samråd eller meddelande om vräkning, så ockuperade soldater området medan en bulldozer förstörde deras fält och grödor. En kvinna som var gravid i andra månaden beskrev hur hon greps av tre soldater när hon skördade sina grödor och utsattes för gruppvåldtäkt, medan andra soldater tittade på. Hon berättade om händelsen för sin familj och byns överhuvud, men var för rädd för att rapportera det till Metalkol eller de lokala myndigheterna.
Jordbrukarna har upprepade gånger protesterat och krävt kompensation, men har inte erbjudits en juridisk väg för upprättelse. ERG svarade att man inte hade någon kontroll över utplaceringen av soldater, och att myndigheterna hade fastställt ersättning till jordbrukarkollektivet från en tidigare gruvoperatör, vilket jordbrukarna förnekar.
– Vår rapport visar att företagens påståenden, om att de följer höga etiska normer, är ihåliga. De har ett ansvar att se till att deras verksamhet inte skadar människor och samhällen som påverkas, och i de fall kränkningar skett utreda och gottgöra dessa, säger Tilda Pontén.
Amnesty uppmanar myndigheterna i Demokratiska republiken Kongo att omedelbart stoppa tvångsvräkningarna, tillsätta en opartisk utredningskommission samt stärka och tillämpa nationella lagar som rör gruvdrift och tvångsvräkningar i linje med internationella normer för mänskliga rättigheter.
Bakgrund
Till den här rapporten intervjuade Amnesty International och IBGDH mer än 130 personer vid sex olika gruvprojekt i och omkring staden Kolwezi, i den södra provinsen Lualaba, under två separata besök 2022. Utredarna granskade dokument och korrespondens, fotografier, videor, satellitbilder och företagens svar.
Svaren från de aktuella företagen i rapporten finns tillgängliga:
Foto: Kudra Abdulaziz
