Ett blogginlägg från Svebios Kjell Andersson:
”För några årtionden sedan, efter de två oljekriserna 1973 och 1979, startade en omfattande debatt om Sveriges oljeberoende; 75 procent av all energianvändning i Sverige byggde då på importerad, dittills mycket billig olja. Samtidigt rasade debatten om kärnkraftens risker, och alla sökte efter det som då kallades ”alternativa energikällor”.
Solceller och vindkraft fanns knappast på kartan. Men professor Gustaf Sirén på lantbruksuniversitetet i Uppsala erbjöd en lösning – energiskogsodling. Hans idé var enkel: låt oss odla snabbväxande videarter, salix, och skörda skotten med ett par års mellanrum. Han hade nämligen insett att det knappast finns något odlingssystem som kan ge lika stora skördar av biomassa per hektar som odling av salix.
Så skapades en svensk energiinnovation, och under ett par årtionden var ”energiskog” en självklar del av alla alternativa energiplaner, vare sig man ville ha bort kärnkraften eller minska oljeimporten. Stora forskningsresurser lades också på att utveckla energiskogskonceptet och forskningen kunde i stort bekräfta Gustaf Siréns optimistiska kalkyler. I samband med avregleringen av det svenska jordbruksstödet i början av 90-talet gavs frikostiga bidrag till att anlägga salixodlingar och omkring 12.000 hektar salix planterades inom loppet av ett par år.
Men lyckan blev kortvarig. Sverige gick med i EU och planteringsbidragen blev alltför snålt tilltagna. En god energilösning sattes på svältkost. Efterfrågan på biobränslen ökade visserligen snabbt, med 3 – 4 TWh om året, men det fanns så stora tillgångar på billigare bränslen att salixen inte nödvändigtvis behövdes.
Idag har en hel del av de anlagda salixodlingarna rivits upp. Många hade planterats på alltför magra, ”marginella” marker och gav för dålig skörd. Det svenska salixkonceptet är numera främst en exportvara. De få företag som finns i salixbranschen jobbar främst för att sprida energiskogskonceptet till länder som Danmark, Polen, Litauen och Storbritannien, och utvecklingen av allt bättre sorter fortgår. Inom EU finns ett visst intresse för cellulosahaltiga energigrödor, inte minst därför att man stämplar ut ”food & feed”-grödor. Och salix kan varken ätas av människor eller kor.
Nu har det plötsligt uppstått ett nytt intresse för salix också i Sverige. I dagarna går remisstiden ut för den klimatpolitiska vägvalsutredningen och där föreslås att vi återigen ska satsa brett på plantering av salix och andra snabbväxande vedartade grödor, som poppel och hybridasp. Men argumentet är inte denna gång att producera stora mängder biomassa som energi. Nej, nu är skälet att vi ska lagra kol, och detta räknas som ett ”negativt utsläpp”. Jag sätter begreppet inom parentes, eftersom det varken handlar om utsläpp eller om något som är negativt.
Svebio har skickat in ett omfattande remissvar. Vi stödjer naturligtvis förslaget om att åter satsa på odling av salix. Men vi tycker att argumentationen kring förslaget har stora brister. Precis som en del forskare och debattörer tänkte på 1980-talet har utredarna fått för sig att salixen ska planteras på ”marginella marker” som inte behövs för livsmedelsproduktion. Man genomförde då också en hel del provodlingar på dålig mark, men det gick förstås inte bra. Precis som för alla grödor gäller också för salix att man ska odla den på den mest lämpade marken, för att få en hög avkastning. Det kan t ex vara mycket lämpligt att odla salix i slättbygder där man behöver skapa variation i landskapet, lä för vind och skydd för fåglar och andra djur. Salixodlingar kan också fungera som vegetationsfilter och minska flödet av växtnäringsämnen till vattendrag i odlingslandskapet. Salix och poppel är överlägsna alternativ till den ”agroforestry” som den klimatpolitiska vägvalsutredningen också förespråkar.
Utredningen ser ensidigt på salixen och de snabbväxande träden som en kolsänka, och glömmer bort den stora klimatnytta som de här odlingarna har som producenter av bioenergi.
Bokföringsreglerna i den internationella klimatrapporteringen är också märkligt utformade och det förklarar kanske utredningens felaktiga fokus. Om en vedartad växt, ett träd, växer i skogen sker rapporteringen i kategorin ”brukad skog” inom det som förkortas LULUCF (Land Use, Land Use Change and Forestry). När den stående biomassan, vedvolymen, ökar så avspeglas det i rapporteringen, eftersom nettoökning inom brukad skog är en viktig del av LULUCF.
Men om en vedartad växt, t ex salix, växer på åkermark så räknas inte den ökade vedmassan. Bara den ökade kolmängden i marken bokförs. De snabbväxande skotten räknas inte, men det gör deras rötter!
Förklaringen är att växter på åkermark anses ha så kort omloppstid att det i allmänhet är meningslöst att bokföra biomassan i den växande grödan, utan fokus ligger på förändringar av markkolet.
Och det blir mer markkol när man odlar en flerårig gröda som salix än om man odlar en ettårig gröda. Det är en naturlig följd av att buskarna står kvar år efter år och av att man inte plöjer marken mer än när man efter 25 – 30 år nyanlägger odlingen.
Ökningen av markkolet i en salixodling uppges i utredningen till 450 kg kol per hektar och år. Jag vet inte hur länge den effekten kan pågå. Så småningom måste odlingen brytas upp och nyplanteras, och då förlorar man en stor del av det i marken lagrade kolet.
Klimatnyttan av odlingen är mycket större. Om salixodlingen ger en avkastning på 10 ton ts per år innebär det en inlagring av 5 ton (5.000 kg) kol per hektar i grödan, och den salixflis som skördas kan användas för att ersätta ett fossilt bränsle och det kolet kan stanna i berggrunden. Klimateffekten av odlingen blir alltså mer än tio gånger så stor som klimateffekten av kollagringen i marken. Att odla salix ska inte motiveras med att lagra markkol, utan med att producera stora volymer biomassa som kan användas för substitution. Det kan ske via el- och värmeproduktion, via biodrivmedel eller som bränsle i industrin.
Kommer vi att få se nya salixodlingar i landskapet?
Det kommer inte att ske bara för att en statlig utredning skriver ett allmänt förslag, dessutom utan att föreslå några nya stimulanser till odlingen. Att få igång plantering i den skala som utredningen föreslår kommer att kräva betydande insatser för att övertyga markägare. Det tar flera år till den första skörden, vilket innebär utebliven intäkt. Markägaren förlorar den flexibilitet som finns när man odlar ettåriga grödor, att kunna snabbt växla mellan grödor beroende på pris och efterfrågan. För att kompensera för de här negativa faktorerna krävs det ett generöst planteringsstöd. Dagens 5.800 kronor/hektar måste ökas till minst 10.000 kronor.
Dessutom måste odlaren veta att det kommer att finnas en efterfrågan på salixflisen från de lokala kraftvärmeverken eller från någon annan aktör – en tillverkare av biodrivmedel eller en industri.
Om allt det här kommer på plats kanske vi kommer att få se nya salixfält som börjar växa tidigt på våren med gulvita hängen och skir grönska.
/Kjell Andersson
