Varannan vecka publicerar Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) tankar och reflektioner om samtiden från vd, professor Sylvia Schwaag Serger.
Text: Sylvia Schwaag Serger
För två veckor sedan höll jag mitt årliga tekniktal på IVAs 107:e högtidssammankomst. Jag inledde talet med frågan jag fick när jag började på IVA: Vad håller dig vaken om nätterna? Mitt svar var Europas roll i världen och att demokratin går bakåt. Det var två år sedan. Sedan dess har världsläget, om möjligt, blivit ännu sämre, och min oro har snarare vuxit.
Men sömnlösa nätter leder sällan någonstans. Det som ger mig hopp är
i stället den mobilisering jag ser runt om i Sverige och Europa, och framför allt inom svensk industri. Och det är hög tid. Vi har inte råd att vänta längre.
Svensk industri har i generationer byggt några av världens mest avancerade och säkra produkter. Men de senaste åren har värdet i produkterna flyttat från hårdvaran till mjukvaran och den AI som styr den. Det är en teknisk omställning. Men det är också en geopolitisk fråga.
Halvledare, AI och beräkningskapacitet är inte bara viktiga för produktivitet, konkurrenskraft och forskning – de har blivit verktyg i säkerhets- och handelspolitiken, och nyckelfaktorer i den globala fördelningen av makt. Jag anser att de geopolitiska friktioner vi ser idag mellan USA och Kina handlar mycket om en kapplöpning om att kontrollera och dominera framtidens nyckelteknologier.
Detta skapar en ny kontext som Sverige måste förhålla sig till.
Vi har länge betraktat teknikleverantörer som just leverantörer och köpt det bästa och billigaste, oavsett var det kommer ifrån.
Stora amerikanska och kinesiska teknikföretag erbjuder idag allt större delar av mjukvaran för fysiska system som färdiga paket: beräkningsplattformar, operativsystem, AI-modeller och verktyg för träning och simulering. Att på detta sätt sänka kostnader – åtminstone på kort sikt – och minska tiden till marknad kan kännas som ett rationellt beslut av enskilda företag.
Men summan av många rationella beslut hos flera företag, kan bli ett strategiskt problem för ett land. Om de bärande delarna av framtidens fysiska system utvecklas och ägs utanför Europa riskerar svenska företag att reduceras till underleverantörer och passiva användare av andras teknik. Då flyttar marginaler, kompetens och kontroll över data utomlands. Och vår möjlighet att hantera och utveckla egna produkter blir beroende av de beslut som fattas i Washington eller Peking. Långsiktigt riskeras den svenska industrins konkurrenskraft och därmed det svenska välståndet.
Det innebär också en säkerhetsrisk. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har visat hur snabbt mjukvara och autonoma system blivit avgörande på slagfältet. Drönare som uppdateras och anpassas på veckor snarare än år, har förändrat synen på vad militär förmåga är.
Utmaningen vi står inför är inte unik för Sverige. När IVA nyligen gjorde en Royal Technology Mission till Tyskland och Schweiz mötte jag företrädare för europeisk industri som beskrev samma läge. De lyfte också en oro för att varken politiken eller de högsta ledningarna ännu har förstått hur stort problemet är. Visst finns insikt på sina håll: debatten om teknologisk suveränitet, Draghirapporten om Europas konkurrenskraft och satsningarna på europeisk beräkningskapacitet vittnar om det. Men insikt är som sagt inte, detsamma som handling.
Sverige är ett litet land som i decennier haft ett globalt inflytande långt över vår storlek, framför allt tack vare vår starka industri. Det här är ett avgörande ögonblick för vår tid. De beslut vi fattar (eller inte fattar) idag kommer att forma svensk konkurrenskraft i decennier.
I måndags släppte IVA rapporten Säkerhetskritisk mjukvara, som bygger på arbetet i vårt projekt om mjukvara för kritiska fysiska system.
Slutsatsen är tydlig: Sverige har en stark position genom vår industri och forskning inom inbyggda och säkerhetskritiska system. Just därför kan och bör vi äga de lager där säkerhet, systemförståelse och tillämpning avgörs. Det är också så Sverige blir en eftertraktad partner bland våra allierade, inte bara en kund. Men för att lyckas måste industri, akademi och stat agera gemensamt, och regeringen behöver ta initiativet. Vi behöver inte bygga från grunden. Vi har stark forskning, världsledande företag och testarenor i världsklass. Det som saknas är en gemensam riktning.
Och som jag nämnde inledningsvis, mobiliseringen har redan börjat. Mjukvarucheferna på flera av Sveriges största industribolag har tillsammans höjt rösten. De vet var problemen finns, och de är beredda att agera och bidra med egna resurser. Men för att det ska bli mer än ett upprop från experterna behöver näringslivet och politiker enas kring vad som står på spel och ta ansvar för nästa steg.
Det är så Sverige har lyckats tidigare. När staten, företagen och forskningen har dragit åt samma håll har vi byggt teknik som världen har efterfrågat. IVA är redo att bidra.
Sverige har byggt några av världens säkraste maskiner. Nu måste vi se till att vi framåt också äger intelligensen i dem.
