Text: Joe Formgren, Författare, analytiker och kommunikationsstrateg, Presstjänst

Det säger något om tiden vi lever i att en partsinlaga från vindkraftsbranschens egen europeiska organisation på bara kort tid kunde börja behandlas som ett slags överordnad sanning i svensk offentlighet. Inte som ett inspel. Inte som ett intresseburet underlag. Inte som en rapport som borde ha mötts med självklar skepsis. Utan som om en neutral auktoritet äntligen hade satt ned foten och avslöjat att kritik mot vindkraft i huvudsak är ett desinformationsproblem.

Det är anmärkningsvärt i sig. Men det verkligt intressanta är att så stora och erfarna svenska redaktioner så snabbt tycks ha accepterat just den ramen.

Bakom den rapport som nu fått genomslag står WindEurope. Det är inte en oberoende EU-myndighet. Det är inte en fristående forskningsinstitution. Det är vindkraftsbranschens egen europeiska intresseorganisation. Rapporten har dessutom tagits fram tillsammans med CASM Technology. Redan där borde varje redaktion som vill tas på allvar ha gjort det mest grundläggande av allt: granskat avsändaren, syftet, metoden och den politiska nyttan av den valda vinkeln.

När medierna sprang åt samma håll

I stället fick vi se den välbekanta rundgången. Sveriges Radio Ekot satte tonen med vinkeln att falska budskap om vindkraft sprids och att Sverige sticker ut i Europa. Vetenskapsradion tog det vidare i en ännu tyngre säkerhetsram, där anti-vindkraftsdesinformation knöts till Ryssland. TT-spåret, som sedan gick vidare till bland andra Aftonbladet och Svenska Dagbladet, återgav i praktiken rapportens huvudbild på ett sätt som gav den hög auktoritet redan i rubriksättningen.

Det fascinerande är inte att mindre erfarna aktörer kan gå på en sådan dramaturgi. Det fascinerande är att så tunga redaktioner tycks ha gjort det. För här fanns varningslampor från första sidan.

Därför måste rapporten läsas som en partsinlaga

För det första är rapporten skriven av en aktör vars uttalade uppdrag är att stärka vindkraftens ställning, påskynda utbyggnaden och påverka politik, opinion och investeringsklimat i en för branschen gynnsam riktning. Det betyder inte att allt i rapporten är fel. Men det betyder att den måste läsas som vad den är: en partsrapport med ett tydligt intresse. När medier presenterar en sådan rapport utan att låta detta bli en bärande del av vinkeln sker en glidning. En branschposition förvandlas till neutralt kunskapsunderlag.

För det andra är rapportens egen problemformulering ovanligt expansiv. Den behandlar ett verkligt problem, nämligen att lögner, sabotage, skrämselpropaganda och rena kampanjer förekommer. Det är inte svårt att hålla med om. Men sedan sker något mer. Kritiken mot vindkraft läggs in i ett större raster där motstånd, invändningar, oro, nätkritik, kostnadskritik och systemkritik riskerar att dras in i samma berättelse om desinformation, destabilisering och hot mot Europas säkerhet och konkurrenskraft. Det är ett mycket bekvämt perspektiv för en bransch som vill flytta debatten från sakfrågor till informationsmiljö.

När systemfrågorna trängs undan

För det tredje är rapporten förvånansvärt svag där den borde vara som starkast: i mötet med de sakliga systemfrågorna. Den slår kategoriskt fast att förnybart är billigast även när nät och lagring räknas in. Men just där krävs ju den hårda prövningen. Vad kostar nätförstärkningar, reglerkraft, reservkapacitet, balansering, nedreglering, priskannibalisering, anslutningar, avveckling och den lägre leveranssäkerheten i de timmar då behovet är som störst? Det räcker inte att rada upp årsproduktion och kalla det systemnytta. Installerad effekt är inte detsamma som robust leverans. En producerad kilowattimme är inte automatiskt lika mycket värd i varje ögonblick. Och hållbarhet som inte orkar passera elnätet är i bästa fall retorik.

Detta var också utgångspunkten i min egen rapport om vindkraft i Sverige, där jag prövade systemnytta, kostnader och vägval i energiförsörjningen. Det var ingen stor institutionell apparat bakom den genomgången. Det handlade om några timmars koncentrerad research, kontroll av avsändare, jämförelse av påståenden och prövning av de centrala antagandena. Och redan på den nivån gick det att identifiera flera av de svagheter och överdrifter som nu tycks ha passerat nästan obemärkt i den bredare mediebevakningen.

Det väcker en obekväm fråga. Om en relativt snabb och grundlig genomgång kunde blottlägga dessa brister, varför gjorde inte fler redaktioner samma jobb innan de behandlade rapporten som ett slags opartiskt facit?

Och där infinner sig en än mer besvärande följdfråga: är det verkligen för mycket att hoppas på att våra politiker analyserar sådana här rapporter bättre än några av landets största mediehus? Om svaret är ja, då har vi ett större problem än en klen partsinlaga om vindkraft. Då har vi ett problem med själva kvaliteten i det offentliga beslutsunderlaget.

Problemet är inte rapporten utan rundgången

Svaret är troligen inte särskilt smickrande. Den här typen av rapporter kommer nämligen färdigpaketerade för medielogiken. De erbjuder konflikt, moralisk laddning, internationell fond, säkerhetspolitisk krydda och en tydlig skurk. De ger journalisten en snabb väg till hög tonhöjd utan att behöva göra det betydligt tyngre arbetet med att faktiskt förstå energisystemet. Då blir rubriken stark, dramaturgin färdig och den som invänder mot rapportens slutsatser riskerar att framstå som en del av problemet.

Det är här saken blir allvarlig. För när partsinlagor inte bara får utrymme utan också börjar forma själva språkbruket i offentligheten, då förskjuts gränsen för vad som uppfattas som legitim kritik. Plötsligt räcker det inte längre att fråga vad vindkraften ger när det är vindstilla, vad den kostar när hela systemet räknas in, hur nätet ska byggas ut, vem som bär avvecklingsansvaret eller vilket effektvärde som faktiskt finns i ett pressat läge. Frågor som borde stå i centrum börjar i stället behandlas som om de vore misstänkliggjorda redan från start.

Det är en farlig utveckling. Inte främst för vindkraftens kritiker, utan för samhällsdebatten. Demokratin mår inte bättre av att branschrapporter får ett skimmer av överstatlig objektivitet. Journalistiken blir inte starkare av att springa före granskningen. Och energipolitiken blir inte klokare av att man försöker vinna diskussionen genom att göra hela debatten till en fråga om goda och onda informationsmiljöer.

Den vuxna hållningen vore en annan. Att erkänna att desinformation finns. Att bekämpa lögner och rena kampanjer. Men samtidigt hålla fast vid att kritik mot vindkraft kan vara både legitim, tekniskt grundad och samhällsekonomiskt relevant. Den vuxna hållningen vore också att kräva mer av medierna. Den som rapporterar om energi måste orka se hela spektrat: nät, effekt, kostnader, leveranssäkerhet, geografi, ägarstruktur, prisvärde och långsiktigt ansvar. Allt annat är inte hållbarhetsjournalistik. Det är kampanjjournalistik med grönt raster.

Det kanske mest avslöjande i hela historien är därför inte rapporten i sig. Branschorganisationer gör vad branschorganisationer gör. Det är deras jobb. Det verkligt avslöjande är hur snabbt delar av medierna tycks ha lånat ut sitt förtroendekapital till ett material som de borde ha hanterat med betydligt större skepsis. När det sker får vi inte en bättre debatt om vindkraft. Vi får en smalare debatt, en mer förutsägbar debatt och i slutänden en sämre offentlighet.

Och det är, om man ska uttrycka saken med återhållen vänlighet, en rätt dyr följd av journalistik som borde ha varit kallare i huvudet och betydligt varmare i sin respekt för faktiska systemfrågor.