Svensk industri står mitt i en historisk omställning. Energisystem ritas om, nya fabriker växer fram och gamla arbetsprocesser ska bli både renare och smartare. Trots detta verkar det vara försiktighet som vinner i styrelserummen. Varför är det så? Är det för att man vill skydda sina egna privata intressen?

Både klimatet och konkurrenskraften kräver mer mod. Mod att agera och förändra ett grundbeteende. Därför krävs det att företagsledare och beslutsfattare tar omställningen på allvar. Den stora frågan är varför vi inte vågar satsa när vi har mer information än någonsin?

Vi chansar – men inte där det räknas

Se bara hur lördagskvällarna ser ut på de välfyllda sportarenorna. Soffor är fullt ockuperade och människor följer match efter match med sitt favoritlag. Inte sällan med pulsen i halsgropen. Det är heller inte ovanligt att vissa, kanske mer inbitna fans, lägger en slant på sina favoriter. Inte för att oddsen alltid talar för dem, utan mer för att de följt laget sedan barnsben och känner en stark koppling. De tar ett kalkylerat beslut, med hjärtat visserligen, men också med en hel del kunskap i ryggen. Så mycket som 19 % av befolkningen uppgav att de på något sätt spelat på odds eller betting, enligt en undersökning från 2024 från Spelinspektionen, skriver Oskarshamns-Nytt i en artikel.

Samtidigt sitter företagsledare inom industrin på ett berg av data och information om energipriser, råvaruflöden, utsläpp, produktionsutfall och framtida regelverk. De gör scenarier, känslighetsanalyser och riskbedömningar. Ändå landar besluten ofta i att skjuta upp investeringar i ny teknik, energieffektivisering eller cirkulära flöden. Man chansar alltså gärna i sportens värld, men väljer passivitet när det handlar om vår gemensamma framtid.

Från odds och supporterhjärta till industriell strategi

Den moderna sportvärlden är egentligen ett skolboksexempel på hur vi lever med sannolikheter på vardagsbasis. Oddsen sätts med hjälp av algoritmer, statistik och realtidsdata. På svenska plattformar för betting används avancerade modeller som väger ihop skador, formkurvor och live-statistik till beslut som uppdateras sekund för sekund, inom tydliga reglerade ramar för ansvarstagande.

På samma sätt fungerar dagens industriprojekt. Vi kan inte veta exakt hur energipriserna ser ut om tio år, hur snabbt en viss teknologi mognar eller vilket regelverk som gäller i nästa mandatperiod. Men vi kan se tydliga trender: elektrifiering, effektivare användning av resurser, hårdare krav på utsläpp och ett allt större tryck från kunder och investerare som vill se någon form av avkastning. I den kontexten blir kalkylerad risk snarare ett ansvar än ett hot.

Här är en talande parallell: den som analyserar ett lag över tid lär sig när det är värt att gå emot oddsen. Man lämnar känslorna utanför och försöker istället se mönster andra missar. Industrin har ännu större möjligheter att göra samma sak genom detaljerade produktionsdata, pilotanläggningar och samverkan i värdekedjor. Utmaningen är inte brist på information, utan att våga agera på den.

Den farligaste insatsen är att stå still

När vi pratar om risk i den gröna omställningen hamnar fokus ofta på det som kan gå fel: försenade byggen, dyrare material, teknik som inte lever upp till förväntningarna. Men den största risken ligger i att inte agera alls. Företag som väntar för länge med att ställa om riskerar tappade kunder, skärpta krav som gör befintliga anläggningar omoderna och en allt svårare kamp om kompetensen.

Att våga betta på en hållbar industri handlar därför inte om att blunda och hoppas på tur, utan om att göra hemläxan ordentligt och sedan faktiskt trycka på startknappen. De aktörer som vågar bygga nya biogasanläggningar, investera i vind- och vattenkraft, uppgradera till energieffektiva system och ställa om sina processer tar visserligen en risk i dag. Men de minskar en mycket större risk i morgon, både för sitt eget resultat och för de samhällen som omger den.

Vi har redan accepterat att världen inte är riskfri när vi hejar på våra lag. Nu är det industrins tur att visa mod.