EU:s förordning om förpackningar och förpackningsavfall, PPWR, ställer upp riktlinjer för hantering och återvinning av förpackningar. Den berör alla som sätter förpackningar på marknaden, oavsett storlek eller bransch, och ska tillämpas på samma sätt i alla EU:s medlemsländer.

Bakgrunden till PPWR

När EU införde sitt första förpackningsdirektiv 1994 var målet att begränsa avfallsmängderna och främja återvinningen. Sedan dess har både produktion och konsumtion förändrats kraftigt. Nya material, e-handel och ökade transporter har gjort att mängden tillverkade förpackningar växer snabbare än återvinningsgraden.

Det tidigare regelverket byggde på nationella tolkningar och det gjorde att det uppstod skillnader mellan olika medlemsländer. För att lösa den uppkomna situationen antogs PPWR i december 2024, som en gemensam förordning. Syftet med denna är att se till att förpackningar behandlas på samma sätt oavsett var i EU de tillverkas eller säljs.

Förordningen omfattar hela livscykeln, från design till återvinning, och innebär en ny standard för cirkulation av resurser.

Syftet med förordningen

Ett av huvudmålen med PPWR är att alla förpackningar som sätts på marknaden inom EU ska vara återanvändbara, eller att det material de är konstruerade av ska vara fullt återvinningsbart, senast 2030. Förordningen syftar också till att motverka överflödigt förpackningsmaterial genom krav på effektivare design och minskad materialåtgång.

Tanken är att tillgängliga resurser ska användas smartare och att klimatpåverkan från förpackningsindustrin därigenom ska minska. Samtidigt syftar reglerna till att förenkla handeln inom unionen genom att det är samma krav som gäller för producenter i alla medlemsstater.

Omfattning och tillämpning

PPWR omfattar i princip alla typer av förpackningar som släpps ut på EU-marknaden, oavsett material eller bransch. Förordningen riktar sig till producenter, importörer och återförsäljare, men också till företag utanför EU som säljer produkter till europeiska kunder.

Reglerna gäller konsumentförpackningar, gruppförpackningar och transportförpackningar, men också engångsförpackningar och serviceförpackningar som används vid försäljning av mat och dryck. Vissa förpackningar som används för läkemedel och medicintekniska produkter undantas dock, främst av säkerhetsskäl.

En gemensam nämnare för alla som berörs är att de måste se till att deras förpackningar uppfyller EU:s hållbarhetskrav och att de märks på rätt sätt innan de släpps på marknaden. Det betyder att de ställs inför högre krav på både materialval och dokumentation.

Krav på material och design

Förutom att minska mängden förpackningsmaterial innehåller PPWR krav på att alla förpackningar ska vara konstruerade så att de enkelt kan tas isär, sorteras och återvinnas, utan större försämring av kvaliteten på det återvunna materialet.

Från 2030 ska alla förpackningar uppfylla minst klass C i återvinningsbarhet, vilket innebär att de ska kunna återvinnas i praktiken, inte bara i teorin. År 2038 höjs ribban till minst klass B som innebär ännu högre materialkvalitet och renhet.

Det här betyder att hänsyn måste tas redan i förpackningarnas designstadium, till hur de ska hanteras efter användningen.

Samtidigt förbjuds eller begränsas ämnen som kan försvåra återvinningen eller innebära hälsorisker, som exempelvis PFAS och tungmetaller. Även vikt och volym omfattas: överförpackning ska undvikas och konstruktionerna ska vara optimerade för transport och förvaring.

Krav på användning av återvunnet material

En viktig del av PPWR är kraven på att använda återvunnet material i nya förpackningar, särskilt i plast. Förordningen innehåller minimimål för detta, vilka varierar beroende på användningsområde och kontaktkänslighet.

Till exempel gör de stränga hygienkraven för livsmedels- och läkemedelsförpackningar att en mindre andel återvunnet material accepteras. För områden som inte är lika känsliga krävs det istället en högre andel. Förpackningsproducenterna måste dessutom rapportera hur mycket återvunnet material som används i genomsnitt per produktionsanläggning, för att göra uppföljningen mer transparent.

För att uppmuntra omställningen kopplas producentavgifterna till hur stor andel av förpackningsmaterialet som utgör av återvunnet material – ju högre innehåll, desto lägre avgift. Det driver på utvecklingen och stärker marknaden för återvunna råvaror.

Kraven syftar till att förbättra den cirkulära kedja som innebär att material används flera gånger och till att beroendet av jungfruliga resurser gradvis ska minska.

Producentansvar och rapportering 

Producentansvaret utgör fortsatt en bärande del i regelverket, men med tydligare koppling till miljönyttan än tidigare. Alla företag som sätter förpackningar på marknaden måste nu vara registrerade och dessutom redovisa sina volymer till en godkänd organisation.

Dessa organisationer ansvarar i sin tur för att uppgifterna kontrolleras och rapporteras vidare till myndigheterna. Genom detta system fördelas kostnaderna för insamling, sortering och återvinning rättvist mellan producenterna.

Att förordningen innehåller EU-gemensamma kriterier för hur avgifterna ska beräknas gör också att villkoren blir likvärdiga över nationsgränserna. Storleken på dessa baseras bland annat på materialval, återvinningsbarhet och, som sagt, på innehållet av återvunnet material. Det skapar incitament för att utveckla mer resurseffektiva och hållbara förpackningar.

Tidsplan och införande

PPWR börjar gälla fullt ut den 12 augusti 2026, men införandet sker stegvis. Vissa krav, som de om återvinningsklasser och minimihalt av återvunnet material, får längre övergångsperioder, fram till 2040, för att ge industrin tid att ställa om.

Under de närmaste åren kommer EU-kommissionen dessutom att anta kompletterande regler och utforma vägledningar som förtydligar hur bestämmelserna ska tolkas. Redan nu förväntas dock de företag som berörs börja kartlägga sina förpackningar, analysera materialflöden och planera investeringar som säkrar efterlevnad allteftersom kraven träder i kraft.