När miljardinvesteringar strömmar in i Skellefteå, Boden och Malmfälten står norra Sverige inför en industriell omvandling utan motstycke. Professor Rikard Eriksson leder forskningsprojektet Det nya framtidslandet? som ska följa utvecklingen på nära håll under de kommande sex åren. Rikard Eriksson är också en av våra intressanta talare på Mötesplats Sverige i Umeå 12–13 mars.

Enligt prognoser kan upp till 100 000 nya invånare behöva flytta till Norrbotten och Västerbotten för att möta arbetskraftsbehovet i de nya industrierna – en befolkningsökning på hela 20 procent. Detta ställer enorma krav på bostadsbyggande, infrastruktur och offentlig service.

Forskningsprogrammet använder både kvantitativa och kvalitativa metoder, och planerar att bygga upp en omfattande intervjudatabas som ska kunna användas för framtida forskning och internationella jämförelser. En referensgrupp bestående av praktiker och internationella forskare ska säkerställa att resultaten blir användbara för samhällsaktörer, företag och beslutsfattare.

Projektet finansieras av Riksbankens Jubileumsfond och samlar forskare från flera olika institutioner vid Umeå universitet. Med en budget på flera miljoner kronor och en projekttid som sträcker sig fram till 2029 är ambitionen att skapa en unik dokumentation av en historisk samhällsomvandling.

Professor Rikard Eriksson svarade på några frågor om detta banbrytande forskningsprojekt inför att vi ses på Mötesplats Sverige i Umeå nästa vecka.

Vad innebär ”en stark Sverigebild” för dig?

– En stark Sverigebild låter nästan lite obehagligt då det antyder att det är en, och endast en, bild som några enats om. I själva verket är det nog flera olika bilder utifrån flera olika perspektiv. En, av många bilder, som jag personligen tycker är viktig är att Sverige borde uppfattas som öppet och tolerant. Både sett utifrån och av de som redan lever i Sverige. Tyvärr tror jag vi uppfattas allt mindre så.

Hur tror ni att den gröna industriella omvandlingen i norra Sverige påverkar Sverigebilden internationellt, och nationellt?

– Eftersom Sverige är ett litet land tror jag vi delvis överskattar vikten andra lägger på oss. Visst, Sverige, och norra Sverige, förekommer ibland i europeiska sammanhang kopplat till den gröna omställningen men det som är exceptionellt för oss är nödvändigtvis inte det överallt. Inom Sverige är det kanske tydligt hur de norra delarna gått från att ha varit väldigt marginaliserat, till att mer uppfattas som i händelsernas centrum, men att nu i och med att vissa symbolprojekt haltar så har också bilden snabbt ändrats igen. Vi ser väldigt tydligt att eventuella misslyckanden också (söderifrån) kopplas till att det just är i norra Sverige omvandlingen sker. Detta blir risken när platsmarkandsföring så tätt kopplas ihop med specifika industriprojekt. Då blir platsen lätt en del av både framgången och misslyckandet.

Vilka möjliga lärdomar från ert forskningsprojekt skulle kunna vara värdefulla att lyfta fram för att stärka Sveriges position som en ledande nation inom grön omställning?

– Alla förutsättningar finns här (naturresurser, kompetens etcetera) men det saknas en tydlig och sammanhållen politik som ger en långsiktig riktning och som också kan dela risker. Exempelvis gällande energiförsörjning och bostäder. Framgången kan inte mätas i hur framgångsrika enskilda projekt är utan snarare hur samhället utvecklas och hur vi, som samhälle, hanterar riskdelning och bidrar till bättre levnadsvillkor.

Tittar ni på kommunikation som en faktor för att lyckas med denna strukturomvandling?

– Ja delvis, men i huvudsak kopplat till hur företag och kommuner på olika sätt, och av olika anledningar, marknadsför sig själva.

Med tanke på den osäkra framtiden för denna industriella omvandling, vilka ser ni som de mest kritiska faktorerna som kommer avgöra om detta blir en framgångsrik grön industriell revolution eller ett spektakulärt industriellt misslyckande?

– I korthet skulle jag säga att klimatomställningen är ett faktum och den måste genomföras. Det stora misslyckandet är egentligen inte om ett eller ett par projekt inte realiseras, så kommer det alltid att vara. I stället skulle en svängning av den ambitiösa klimatpolitiken på europeisk nivå vara ett katastrofalt misslyckande för samhället i stort. Det finns tyvärr sådana tendenser. Vi ser det delvis i Sverige, men också alltmer på europeisk nivå och kanske främst nu i USA. Utan den långsiktighet som jag nämnde tidigare så ökar risken att kalkyler inte går ihop och att än fler aktörer drar sig tillbaka. För norra Sverige handlar det mer om faktorer som är indirekt kopplat till industrialiseringen. Vilka samhällen byggs, kommer det bli ett än större naturresursberoende och hur påverkar det i sin tur bilden av landsändan? Även om många projekt har ordet ”grönt” så måste man också vara ärlig med att säga att det i många fall är ”icke-urbana” verksamheter som utvecklas vilket också kan göra att skillnaden mellan stad, speciellt Stockholm, och land kan upplevas som allt större. Framgången handlar i mångt och mycket om till vilken grad ökade investeringsnivåer också samvarierar med förbättrade levnadsvillkor. Där finns det mer att önska.