Idag är elektricitet lika självklart som luften vi andas. Men när det pratas om höjda energipriser och elkris är det lätt att glömma bort att Göteborg var en stad utan el för bara 150 år sedan. Följ med på en resa tillbaka till en tid utan datorer, smartphones, tv och radio.
En resa som utgår från stadens fastigheter och rör sig mellan fyra av Higabs historiska adresser i Göteborg.
Vi berättar om hur allt började i Trädgårdsföreningen, den första glödlampan som tändes i en skolbyggnad i Vasastan, palatset som blev den första bostaden med ström och det lilla huset vid Gamla Ullevi som rymmer hela stadens elhistoria. 1870-talet var en omvälvande tid i Göteborg. Industrialiseringen skapade nya fabriker och jobb i staden.
Många människor började söka sig hit och antalet invånare ökade explosionsartat. Det ledde till att den redan akuta trångboddheten och bostadsbristen blev allt värre. En av lösningarna blev att uppföra ett nytt typ av hus i staden; landshövdingehus.
Husen, som utgörs av en bottenvåning i sten och två trävåningar, kunde produceras snabbare och billigare än hus enbart av sten. 1875 uppfördes det allra första i den nya arbetarstadsdelen Annedal. Samtidigt var det många som sökte lyckan i USA genom att ta båten från Packhuskajen.
Och i en annan del av staden började Avenyn och Vasastaden att ta form. Mitt i allt detta skedde någonting revolutionerande. 1878 gjorde elektriciteten sitt intåg i Göteborg när Trädgårdsföreningen blev först i staden med elektriska lampor. På den officiella premiären belystes entrén med hjälp av båglampor.
Detta gjordes även vid andra särskilda tillfällen i parken, både vid skridskobanan och det dåvarande schweizeriet – ett café som var en tidig variant av nöjesanläggningen Trädgår’n. Eftersom det ännu inte fanns något elverk hämtade man kraft från en flyttbar ångmaskin – en så kallad lokomobil. Det var här som resan startade på allvar.
Den fortsatte sedan med Gamla Chalmers på Vasagatan, Wernerska Villan på Storgatan och Elyseum vid Gamla Ullevi. Historiska byggnader som ägs och vårdas av Higab och som tillsammans kan berätta historien om när elektriciteten kom till Göteborg. – Det är en svindlade resa som har gjorts.
– På den tiden var energiförbrukningen betydligt mer blygsam jämfört med nu. När vi startade vår stora energisatsning 2019 användes runt 14 300 MWh per i år i våra byggnader, vilket motsvarar 715 eluppvärmda villor. Till 2030 har vi som mål att minska den siffran till 505, säger Robert Schwartze, chef Drift och Energi på Higab.
Att det fanns ljus längs stadens gator var dock ingen nyhet på 1870-talet.
Redan 1846 hade en privat aktör startat Skandinaviens första stadsgasverk på samma plats som nuvarande Rosenlundsverket och det innebar att Göteborg lystes upp med gaslyktor.
Varje kväll under vinterhalvåret fick stadens lykttändare i uppgift att putsa och tända de 124 lamporna.
Vid midnatt släcktes hälften och resten lyste till morgonen.
– Det var ett krävande arbete som betydde väldigt lite nattsömn. Under sommarhalvåret användes inte gatlyktorna och då försörjde sig lykttändarna ofta som brandmän, skomakare eller snickare, säger Göran Bjärnesjö, som tidigare arbetat på Göteborg Energi och numera är en av guiderna på energimuseet Elyseum.
Museet har varit energimuseum sedan 1992 och var en gång i tiden understation till det stora elverket vid Rosenlund. Här finns hela berättelsen om Göteborgs elhistoria samlad. Göran Bjärnesjö och hans kollegor brukar visa runt besökare bland unika historiska föremål, bilder och elektriska anordningar.
Här finns till och med en gigantisk ångmaskin och en elbil från 1908. Men vi tar allt från början. Även om Trädgårdsföreningen fick provisoriska elektriska lampor 1878 skulle det dröja ytterligare några år innan utvecklingen tog fart. Den första glödlampan tänds i Vasastan När 1870-tal blev 1880-tal togs det första stora steget i elektrifieringen av Göteborg.
I en källare på Kyrkogatan 44 startades 1884 ett litet privat elverk av ingenjören Edvard Bildt. Han fick dock snabbt ekonomiska problem eftersom inte tillräckligt många kunder anslöt sig. Företaget gick i konkurs och elverket fick nya ägare som bildade bolaget Göteborgs Elektriska AB. Så småningom levererade de ström till cirka 1 000 glödlampor.
– Elverket låg ungefär vid NK. På platsen finns numera en minnesplakett som visar vilket hus det var. Därifrån genererade man el till närliggande Fürstenbergska galleriet i Palacehuset. Även välbeställda banker och försäkringsbolag i området hade elektricitet, för det var de som hade råd att betala, förklarar Göran Bjärnesjö.
Men den allra första glödlampan tändes på en helt annan plats i staden. Det första framgångsrika lamptestet gjordes 1882 i Chalmers dåvarande lokaler på Vasagatan 50, där HDK-Valand numera har verksamhet. Testerna genomfördes i ritsalen och bibliotekssalen av det nybildade Göteborgsbolaget Thor som tillverkade och sålde elektriska apparater.
Om testet i bibliotekssalen konstaterade Aftonbladet:
”Denna enda lampa, i storlek motsvarande en salongs-fotogenlampa och i styrka motsvarande cirka 1 500 normalljus, gaf ett så starkt, men detta oaktadt behagligt sken, att man hvar som hälst i salen kunde se att läsa liksom vid klart och vackert dagsljus”.
Allt ljus på Wernerska Villan
Chalmers var inte den enda byggnaden i Vasastaden som var tidigt ute med elektricitet. Grannpalatset Wernerska Villan (då Wijska Palatset) byggdes 1886 för grosshandlaren Carl Wijk och hans hustru Emma Helena Röhss och blev då den första privatbostaden i Göteborg som hade el.
Men till skillnad från de flesta andra hämtade man inte strömmen från något elverk, utan från en ångmaskindriven dynamo (elektronisk generator) i källaren.
– Det hörde inte till vanligheterna att privatbostäder hade egen energiförsörjning på den tiden. Men Wernerska Villan är inte vilket hus som helst och en stor del av den påkostade och praktfulla interiören är bevarad än idag. Därför är det en stor utmaning när vi ska göra insatser för att minska både energianvändningen och anpassa huset för andra verksamheter och dagens arbetsmiljökrav, säger Robert Schwartze på Higab.
Parets höga ställning gjorde att de inte sällan tog emot prominenta gäster. Det mest uppmärksammade besöket skedde 1898 då kung Oscar II bodde i huset under några dagar. Att kungen kom till Göteborg var en stor händelse i staden och man såg till att dekorera vägen från Centralstationen till Wernerska Villan med pampiga elektriska ljusanordningar.
Gustaf Adolfs Torg, Stora Teatern, Röhsska museet och Chalmers på Vasagatan var bara några av de platser som lyste upp.
Göteborgs-Posten skrev om den lyxiga inramningen:
”Det Wijkska palatset vid Storgatan, i hvilket konungen bor under sin vistelse här, var mycket rikt dekoreradt med ett tusental glödlampor i olika färger och sammanställningar. Öfver portalen strålade ett kungligt namnchiffer och på taket voro en mängd lampor anordnade i form af facklor (…) Det var verkligen prakt i dekorativt hänseende, som Göteborg i går afton utvecklade – hela staden strålade som ett eldhaf”.
Slutet för de privata elverken
Även om det till stor del var förmögna människor och företag som använde sig av elektricitet var det inte ovanligt att nya privata elbolag dök upp och konkurrerade om utrymmet. Kort efter bildandet av Göteborgs Elektriska AB på Kyrkogatan 44 startades Elektriska Bolaget på Kungsgatan 31 och ett nytt elverk på Otterhällan som levererade ström till Göteborgs hamn och den första elektriska gatubelysningen längs Skeppsbron.
De blev dock snart uppköpta av Göteborgs Elektriska AB. Kvar som ensam konkurrent fanns därefter bara AB Elektron på Kyrkogatan 19.
Strax innan sekelskiftet 1900 centraliserade Göteborgs Elektriska AB all sin elproduktion till kraftstationen på Otterhällan. Men trots att företaget då hade kontroll över en stor del av stadens elresurser var deras tid snart utmätt – liksom deras konkurrenters. Göteborgs Stad såg nämligen med förskräckelse på hur luftledningar drogs kors och tvärs över hustak och kände att de behövde göra något åt den farliga och ohållbara situationen.
– Vi har en bild här på museet som visar hur det var när det var som galnast. Det var ett virrvarr av oisolerade ledningar med blanktråd. Och i Göteborg blåser och regnar det mycket, så det var ofta de åkte in i varandra och ”poff” så gick strömmen. Det kunde även sluta med att det började brinna. Det gick helt enkelt inte att ha det så, säger Göran Bjärnesjö.
1904 tillsatte Göteborgs Stad en utredning för att kartlägga hur stadens elproduktion skulle kunna utformas på bästa sätt.
Dessutom behövdes mycket kraft åt elektrifieringen av spårvagnsnätet.
Det vinnande förslaget blev att anlägga en huvudkraftstation i Rosenlund där det nu kommunalt ägda gasverket låg.
Därefter var planen att etappvis bygga ett nät med understationer. Ett besked som så klart inte togs emot väl av de privata elverken.
– Det blev ett ramaskri. Det handlade ju om hela deras verksamhet. Det pågick stridigheter med åtal fram och tillbaka i flera år. AB Elektron ville inte acceptera en nedläggning och vägrade att avlägsna sina master och ledningar. Göteborgs Stad hotade då att använda sig av polisen för att få bort deras utrustning. Det blev en bitter strid som slutade med att Staden köpte ut bolagen, vilket markerade slutet för de privata elverken.
Rosenlundsverket och Elyseum invigs
1908 invigdes både Rosenlundsverket och den första understationen på Västgötagatan vid nuvarande Gamla Ullevi – numera känt som Elyseum. Det var ett stort ögonblick för Göteborg och det uppmärksammades av kung Gustav V och drottning Victoria som besökte de båda anläggningarna.
Arkitekt var Hans Hedlund som innan dess hade ritat Stora Saluhallen och Allégården.
– Det var viktigt för Göteborgs Stads Elektricitetsverk att byggnaderna signalerade storslagenhet. Och det syns verkligen när man tittar på den påkostade utformningen. De var verkligen symbolbyggen, säger Göran Bjärnesjö som vandrar runt i den välbevarade före detta maskinhallen på Elyseum.
Byggnaden är ritad i Jugendstil och bär spår av anglosaxisk byggtradition. Varje rums verksamhet går att utläsa i fasaderna och vid entrén finns detaljerade reliefer som föreställer glödlampor, blixtar och elektriska fält. Att Staden nu hade kontroll över elnätet i Göteborg innebar att man började dra ledningar i marken istället för i luften. Den första elkabeln som grävdes ner gick från Rosenlundsverket till just understationen på Västgötagatan och kort därefter anslöts även kraftstationen på Otterhällan.
På den tiden var kablarna stora och tunga och arbetet krävde bärkraften från många personer. Elektriciteten börjar slå igenom Trots satsningen från Staden var det fortfarande många göteborgare som inte var anslutna till elnätet. Kostnaden spelade så klart in, men det fanns även en rädsla och misstänksamhet mot elektricitet och det gjorde att fotogen och gas användes mest. För att folk skulle upptäcka fördelarna med elektricitet och hur den kunde användas i hushåll och mindre industrier anordnade Göteborgs Stads Elektricitetsverk en stor utställning 1909.
Den ägde rum på Östra Hamngatan vid Brunnsparken och för att dra till sig uppmärksamhet var hela byggnaden upplyst.
Utställningen finns numera bevarad på Elyseum. Några av de uppfinningar som visades upp för göteborgarna var brödrost, värmeplatta, strykjärn, slipspress och byxpress. Och även en hel vägg med olika typer av glödlampor. Göran Bjärnesjö på Elyseum trycker på några knappar och plötsligt lyser de 115 år gamla lamporna.
– Det går nog inte att föreställa sig övergången från fotogenlampor till glödlampor. Allt blev så mycket lättare. Lampor hade de flesta råd med, men sen var det inte vem som helst som kunde köpa de nya uppfinningarna. Och det var kärva tider i Sverige med storstrejk, så ekonomin var inte den bästa. Utställningen blev trots detta en enorm framgång och det stora samtalsämnet i Göteborg. Vid årets slut hade 114 000 personer besökt eventet, vilket var mer än två tredjedelar av stadens befolkning. Strax bredvid lamporna från utställningen sitter en annan glödlampa med en särskild historia. När en del av gamla Grand Hotell skulle rivas ut på 1950-talet bröts en garderobsdörr upp som hade varit stängd i 32 år. Bakom dörren satt glödlampan som fortfarande brann. Än idag går det att tända lampan utan problem.
– Även om själva lysförmågan inte alltid var den bästa med gamla lampor så gick det inte att klaga på hållbarheten. En modern LED-lampa har en brinntid på 15–90 000 timmar beroende på kvalité. Och en glödlampa eller halogenlampa har cirka 1 000 timmar, så det har blivit betydligt billigare både i drift och kostnad att byta, säger Robert Schwartze på Higab.
Elektricitet blir en naturlig del av vardagen
Det var inte bara hemmet som revolutionerades av elektriciteten.
Även trafiken i Göteborg förändrades helt. 1902 elektrifierades spårvagnarna i staden och därmed försvann de sista vagnarna som drogs med hästkraft. Vid den här tiden blev elbilen också en allt mer vanlig företeelse och de uppskattades särskilt av kvinnor som var en stor målgrupp.
Till skillnad mot bensindrivna bilar var de tysta, mer lättkörda och behövde inte vevas upp för att kunna startas, ett arbete som var tungt och besvärligt. Enda nackdelarna var att de inte kunde köra längre än 6–8 mil och att tillgången till laddmöjligheter var begränsad.
I början av 1900-talet fanns till och med fler elbilar än bensindrivna bilar i världen och New York hade en taxiflotta på omkring 60 eldrivna bilar. 1914 skaffade Göteborgs Stads Elektricitetsverk sitt första motordrivna fordon – en eldriven bil med motor och chassi från Berlin och kaross från en tillverkare i Göteborg.
Men istället för en vidareutveckling av elbilen försvann den så småningom från marknaden efter att Henry Ford introducerat T-forden – en bil med bättre räckvidd och som var mycket billigare att både tillverka och köpa. Den behövde heller inte vevas igång, utan kunde startas lika lätt som en elbil.
På 1920-talet slog elektriciteten slutligen igenom på bred front i Göteborg – drygt 40 år efter att den första lampan tändes i Trädgårdsföreningen.
Den sista gas-gatubelysningen ersattes då med el, radion fick sitt genombrott och folk från alla samhällsklasser anslöt sig till elnätet.
– Det var efter första världskriget som elektricitet verkligen började användas av alla. Då fanns en större stabilitet och framåtanda i samhället, avslutar Göran Bjärnesjö.
Foto: Kamerareportage, TT
