Den globalisering som intensifierades under 1990-talet har inte bara utmanat västvärldens förmåga att skapa sysselsättning och reallönetillväxt, utan har även bidragit till en ny syn på hur länders och branschers konkurrenskraft bör förstås. Främst handlar det om att inkludera den produktion som skapas i industrins underleverantörsled av att producera de efterfrågade industriprodukterna.

– Med det här synsättet visar vi i artikeln att Kinas världsmarknadsandel har ökat med mer än 600 procent och att landet sedan finanskrisen 2008 är världens största industrination, säger Daniel Lind, forskningsledare för Facken inom industrins produktivitetskommission och en av artikelförfattarna.

Sverige är i detta sammanhang ett litet land. Sveriges världsmarknadsandel har sedan mitten av 1990-talet minskat från 0,9 till 0,5 procent. Det betyder att marknadspotentialen är enorm samtidigt som den här minskade andelen ligger i linje med motsvarande minskning för andra länder i Västeuropa.

– Svensk industriproduktion har alla möjligheter att förbättra sin världsmarknadsandel, men det krävs reformer. Under flera decennier har Sverige som land underinvesterat i det som förbättrar industrins konkurrenskraft. Det har varit dumsnålt, fortsätter Daniel Lind.

Sverige tillhör, tillsammans med övriga Norden, de länder i världen som är absolut mest produktiva. Det är ingen slump utan en konsekvens av en samhällsmodell som i sin helhet bidrar till att löntagarna skapar mycket höga värden när de jobbar.

– Förutom dumsnålheten har vi de senaste decennierna underminerat de fundament som i samhällsmodellen har skapat både produktivitet och jämlikhet. Om det inte är en annan samhällsmodell som förordas, krävs därför ett helhetsperspektiv när vi diskuterar svensk industriproduktions globala konkurrenskraft, avslutar Daniel Lind.

Författare till artikeln i Ekonomisk Debatt är även Erica Sjölander, chef på Facken inom industrins kansli.

Artikeln hittar du här.